Jag fick reda på den 20 Juli 2013 att jag väntade Mille. Jag kände på mig ganska snabbt att någonting var annorlunda. Det första graviditetstestet jag gjorde visade negativt, vilket nog berodde på att det var för tidigt. Jag kunde ändå inte sluta tro att jag var gravid. Jag köpte ett till test och tänkte att jag måste bara göra ett till så jag kan vara helt säker och då stod det "Gravid 3+".
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag blev både glad och fruktansvärt rädd med tanke på vad det innebär. Jag ville självklart behålla honom men kände ändå att jag inte var mogen för det. Jag och Simon bestämde oss för att jag skulle göra abort, de var bäst för oss alla 3. Simon jobbade bara halvtid och jag var bara en vikare. Jag ringde och fick en tid på ungdomsmottagningen.
Vi pratade länge jag och barnmorskan och vi gjorde även ett test till där för att vara säker, som också visade på att jag hade ett barn i min mage. Hon räknade på när jag hade haft min sista mens och sa då att det var för tidigt för att göra abort och att jag måste vänta ca 2 veckor till. Jag trodde inte att det var sant. Efter 2 veckor skulle hans hjärta ha börjat slå och han skulle ha vuxit lite mer. Jag klarade inte av tanken av att låta han växa i min mage för att sedan ta bort honom. Vi bestämde oss efter någon vecka att behålla honom.
Veckorna gick och jag fick tid för inskrivning. Jag kände mig verkligen redo att bli mamma.
Jag mådde lite dåligt ifrån början men det var mest på morgonen. Jag fick tid för ultraljud och gick med jämna mellanrum och tog blodtryck och blodvärde. Allting var perfekt. Jag kände på mig rätt tidigt att det var en pojke. Jag köpte ett angelsound för att jag verkligen inte kunde vänta till ultraljudet för att förstå att det verkligen låg ett litet barn i min mage.
Den 30 Oktober så åkte jag och Simon på ultraljud. Allting såg så fint ut och han var "normal stor". Vi var så lyckliga. Jag frågade om det var en pojke eftersom jag trodde det. Hon visade mig någonting som "stack upp" som hon sa. Vår lilla pojke, jag kunde inte tro att det var sant än fast jag var säker på att det var en pojke jag väntade.
Tiden gick och jag mådde verkligen superbra. Jag jobbade som om jag aldrig gjort någonting annat. Efter ett tag började jag gå upp mycket i vikt, men jag tänkte inte så mycket på det eftersom jag åt mer än vad jag egentligen borde. Det är verkligen dumt att skylla på att man äter för 2, då man egentligen inte behöver det.
Den 9 Januari så fick Simons bror och hans sambo den vackraste prinsessan ni bara kan tänka er. Jag var så lycklig att allting hade gått bra och hoppades på att tiden nu skulle gå ännu fortare tills jag fick träffa mitt eget barn.
Jag hade ett besök hos bm någon vecka senare. Hon tog blodtrycket som vanligt. Jag märkte rätt fort att det var någonting som var fel. Hon verkade stressad och gick och hämtade en annan blodtrycksapparat. Mitt blodtryck hade gått upp ganska mycket högre än vad jag brukar ha. Hon frågade om jag kunde gå och kissa, så jag gjorde det,1 + på protein i urinet. Hon blev orolig och sa att jag kunde ha fått havandeskapsförgiftning. Man hade ju hört talas om det men jag förstod ju aldrig riktigt vad det var, så jag frågade. Hon var så upp i gasen så hon rabblade bara någonting om att ta ut barnet tidigare. Hon ville att jag skulle komma dit dagen efter, jag fick med ett rör hem som jag skulle kissa i och lämna in.
Jag blev ju självklart väldigt rädd. Jag ringde till Simon och skrek i telefonen för jag trodde ju verkligen att dom skulle ta ut bebisen typ dagen efter.
Jag var på koll kanske 3 gånger efter de där, mitt blodtryck blev högre och proteinet blev också högre. Hon ringde till specialistmödravården, och dom ville att jag skulle komma dit.
Dom testade allt möjligt där, det var ctg, blodprover, urinprov och blodtryck. Jag hade fått havandeskapsförgiftning, men inte av den "allvarligare" graden om man säger så. Jag fick utskrivet trandate för blodtrycket och jag fick samla urin och komma tillbaka dagen efter.
Jag fick göra ett ultraljud där dom mätte fostervatten, lyssnade på flödet i navelsträngen och mätte Mille. Dom sa att han var liten, dom gissade på 1500-1700gram, vilket var -27% undervikt. Jag fick panik. Jag blev inlagd på sjukhuset den 31 Januari, eftersom mitt blodtryck inte blev bättre av medicinen trots att dom höjde den.
Det var som att sitta inlåst i ett fängelse. Jag skulle helst inte röra mig så mycket och bara vila. Jag hade tur som fick ha Simon där med mig, 5 dagar senare blev jag utskriven men jag skulle ändå vara på kontroll på specmödravården.
Den 6 Februari så åkte jag på ytterligare ett ultraljud. Läkaren som gjorde det sa bara till mig :- Du blir inlagd imorgon och kommer att få ligga inne tills bebisen har kommit. Han kollade tappen och jag fick gå och prata med Eva, barnmorskan.
Jag hade panik. Jag frågade om jag skulle ta med mig alla barnkläder och sånt också. Hon sa till mig att jag nog borde söka prematurkläder. Jag frågade även om det var 3 dagar tills bebisen skulle komma eller 3 veckor och fick som svar att det nog skulle ske under helgen.
Samma kväll så började jag blöda. Jag ringde in till förlossningen och sa att läkaren hade kollat tappen på mig och dom sa: - Jaha, det är du som ska sättas igång imorgon. Men att det inte var någon fara att jag blödde, men att jag skulle höra av mig igen om det började blöda mer. Jag packade klart allting och gick och la mig eftersom jag skulle vara där kl 7.30 dagen efter.
Den 7 Februari skjutsade Simon mig till sjukhuset. Jag bar upp alla saker och sa att jag skulle ringa till honom om det verkligen var dags idag, för då skulle han komma.
Jag mötte en barnmorska inne där som sa: - Jaha, känns det spännande nu då? :)
Jag blev livrädd. Jag tänkte bara att är det nu det händer. Dom satte CTG på mig och vi pratade. Sen kom hon in och pratade om igångsättningen och jag frågade: - Så det ska bli idag?
- Ja har inte läkaren sagt det till dig? Svarade hon. Nä sa jag.
Hon skulle gå och prata med läkaren och sen komma tillbaka.
Jag var så jävla trött, så jag la mig på sängen och somnade. Läkaren kom in och förklarade för mig att jag ctgn såg bra ut och att jag skulle få åka hem eftersom dom ville ha bebisen kvar så länge som möjligt (jag var i vecka 34+2 då). Jag åkte hem. Jag grät och var helt förstörd. Jag kände mig lurad av läkaren som gjorde ultraljudet, varför fick jag inte vara kvar på sjukhuset iallafall. Jag skämdes att gå ner med alla väskor igen.
Jag hade ju förberett mig på att jag skulle bli mamma samma dag.
Jag minns inte riktigt vad som hände den dagen eftersom jag var som i en dimma.
