Min förlossning.

Jag vaknade på morgonen den 8 Februari av att jag var så himla kissnödig, satte mig på toa och hörde bara hur det plaskade, de kändes precis som att jag hade diarre fast från det andra hålet om man säger så. Det var fullt av blod i toaletten och stora koagler. Jag ropade på Simon som fortfarande låg och sov, han kom och jag visade honom. Han var så yrvaken så han visste nog inte vad de var, och tog det inte så allvarligt. Jag ringde först till mamma och berättade, hon tyckte att jag skulle ringa in till förlossningen och prata med dom så jag gjorde det, men det var upptaget, så då ringde jag till Therese som också tyckte jag skulle ringa. Andra gången jag ringde så svarade dom och tyckte att jag skulle komma in på undersökning, fast det lät inte som att det var så bråttom.

 


Simon hade gått och lagt sig igen. Jag sa åt han att han fick kliva upp eftersom vi skulle åka in. Jag kände mig så ofräsch så jag tog en dusch och klädde på mig rena kläder, sa åt Simon att packa ner sakerna igen för säkerhetsskull, men troligtvis så skulle vi få åka hem igen. Vi var så hungriga så vi bestämde oss för att åka och köpa en korv på Statiol först innan vi for på sjukhuset, men de blev bortglömt. Jag hann nog aldrig tänka att de var någonting farligt, men de kändes ju konstigt eftersom jag inte hade känt att det sparkat någonting och de gjorde de ju alltid på morgonen.


Vi parkerade på sjukhuset och när jag går in genom entren så kände jag att de kom mer blod, så jag fick gå med benen ihop och sen in på toaletten på entreplan, de sprutade blod ur mig och de kom en koagel stor som ett cigarettpaket ungefär, jag tänkte bara att jag nog aldrig kommer ta mig upp utan att de har runnit blod efter hela golvet.


Direkt när vi kom in på förlossningen så möttes vi av Linda, barnmorskan. Vi fick komma in på ett rum och jag fick visa blodet jag hade i trosskyddet. Jag fick ta på mig ett par snygga nättrosor och en stor binda och lägga mig på sängen. Hon kopplade på CTG och sa att hon skulle ringa till läkaren. Jag och Simon satt bara och pratade medans vi väntade och Linda kom in emellanåt.


Linda och läkaren hade stått utanför och kollat på min ctgkurva och sett att det var någonting som inte stämde, men dom sa aldrig nånting om det när dom kom in på rummet. Läkaren pratade med mig och frågade massa saker som jag inte kommer ihåg nu. Jag kände bara att jag blev kallsvettig och jag kunde inte svara på det han sa, jag sa till att jag började må illa och jag fick en kräkpåse och en blöt handduk på pannan, fick direkt efter en ordentlig kväljning. Då försvann fosterljudena. Linda sa åt mig att jag skulle vända mig på vänster sida, men fosterljudena registrerades fortfarande inte på ctgn. Jag hörde hur Linda, väldigt oroligt sa - Malek, jag tror att det här är fosterljudena. Hon såg ju trots allt min puls så hon hörde att det inte var mina. Jag hann säga - De där låter inte så bra. Sen kände jag hur det började rinna blod igen och jag sa till. Läkaren sa bara - Det blir snitt. Och Linda frågade om det var urakut och det var det.


Hon larmade på knappen och in kom det 3 stycken barnmorsker. En ställde upp dörren och först då förstod jag vad som höll på att hända. Mitt i all hast så sa läkaren - Jag tror att din placenta har lossnat.

Dom försökte styra ut mig men jag satt fast i ctg-apparaten, dom slet lös allting som satt på mig och sprang iväg med mig. Jag fick panik och kollade alltid efter vars Simon var. Vi sprang ut och väntade på hissarna. Dom var stressade, jag förstod att det var allvarligt då. Vi sprang in i en hiss och dom tryckte på knapparna. Först så kom vi på fel våning, dom blev än mer stressade. Jag hade enligt barnmorskan frågat om det skulle göra ont, men hon förklarade för mig att jag skulle bli sövd. Va skönt hade jag svarat.


Vi kom ner på våning 3 och sprang in till operationen. Dörren in mot slussen var låst och dom drog i snöret i taket men det hände ingenting. En barnmorska som var med höll nästan på att sparka in dörren. Dom fick dra ett kort i någon apparat och först då öppnades dörren. Dom sprang mot dörren in till operationssalen och Simon fick vänta i slussen. Jag möttes upp av 5-6 grönklädda människor. En klippte sönder min tröja påväg in, dom lyfte över mig på en annan säng. Dom höll fast båda mina armar och stack mig, en höll i mitt huvud och någon klippte sönder mina trosor, rengjorde magen och la på en grön duk över mig. Jag hann skrika att jag fortfarande var vaken eftersom jag trodde att dom skulle snitta mig då.


Dom hade panik inne där för att läkaren aldrig kom. Dom kunde inte söva mig förns han hade kommit in.
Det var dom längsta minuterna i mitt liv. Det sista jag hörde var - Såhär ska det inte behöva gå till på ett akutsnitt. Jag hann bara tänka att nu dör vi båda två. Läkaren kom, jag fick masken över munnen och näsan. Det smakade äckligt, jag räknade till 4, sen sov jag.


11.29 larmade dom från förlossningen på urakutsnitt och 11.40 hade jag blivit mamma, utan att jag visste om det.

 

Jag vaknade på IVA och blev gratulerade av sköterskerna där. Levde han? Var det en pojke? Vad vägde han?
Han var vid liv, en liten pojke på 2150g var född. Han låg uppe på barnavdelningen. 
Linda kom in, hon frågade om jag ville att Simon skulle komma jag svarade att jag ville det, men förstod inte varför han inte redan var där. Jag hade så jävla ont i magen, de värkte och jag kunde inte röra mig. Jag var törstig dessutom. Det kändes som flera timmar innan Simon kom ner. Han var alldeles rödgråten. Jag fick se bilder på Mille och Simon förklarade vad som hänt och vad dom hade gjort, men att allt var okej. Jag var nog ganska chockad, jag grät inte ens. Jag var rätt flummig också. Simon fick visa bilderna på honom flera gånger eftersom jag aldrig kunde komma ihåg hur han såg ut. Han var det vackraste jag hade sett. Jag ville bara dit. Jag fick tillbaka min telefon som jag lämnade till Simon, jag hade fått ett par sms och svarade på dom. Simon var hungrig, så han ringde till Therese som for och köpte mat till honom. Han skulle bara gå och äta, men han kom aldrig tillbaka. Dom berättade för mig att min placenta satt i en liten liten kant och att jag hade tur som kom in i rätt tid. 

 

Jag passade på att ringa runt till alla jag kände. Det kom nog som en chock för vissa. Jag skulle ju inte ha förns om 6 veckor. Att få prata med mamma och Therese var nog det bästa, dom personerna som är viktigast för mig. 

 
Timmarna gick och jag bara väntade och väntade på att få komma upp till Mille. Jag blev förflyttad till ett rum på BB. Dom kom in och frågade om jag ville ha nå mer smärtlindring så jag fick en morfinspruta. Men i mitt huvud tänkte jag bara att dom kunde väl sätta en påse i varje droppnål för fan. Fortsatte att ringa runt till alla och fick sedan ett MMS utav Simon. 
 
 
Jag kände mig ledsen att jag inte kunde få vara där uppe då. Folk kom bara in till mig och sa att dom inte hade tid att styra upp mig eftersom dom hade mycket att göra. Strax efter kl 6 fick jag komma upp. 
Simon satt och höll i honom. Dom frågade om jag ville, men jag ville inte det. Jag blev rädd. Han var det minsta jag sett, tänk om jag gör illa honom. 
 
Tjock, svullen, trött och väldigt hungrig. Jag var helt slut på. 
 
 
Det som gjorde mig mest ledsen var att jag skulle få sova själv. Simon fick sova uppe på barnavdelningen, Mille fick sova på neontalavdelningen och jag låg i ett rum nere på BB. Jag blev knäckt. Jag var så rädd och visste inte hur det skulle gå. Jag fick mer smärtlindring, men natten var lång och jag sov drygt 2 timmar. 
 
Min längtan efter Mille och Simon gjorde mig ledsen. När jag verkligen behövde Simon så fick han inte vara med mig.
Taggar: 2150gram, 45cm, förlossning, mamma2014, prematur, urakutsnitt;

Bilder innan Mille kom


Från ultraljudet 30 oktober.

Myser ❤️





Bild från när jag låg inlagd på sjukhuset.


Fruktansvärt svullen, 2 dagar innan Mille kom.

Min graviditet

Jag fick reda på den 20 Juli 2013 att jag väntade Mille. Jag kände på mig ganska snabbt att någonting var annorlunda. Det första graviditetstestet jag gjorde visade negativt, vilket nog berodde på att det var för tidigt. Jag kunde ändå inte sluta tro att jag var gravid. Jag köpte ett till test och tänkte att jag måste bara göra ett till så jag kan vara helt säker och då stod det "Gravid 3+". 
 
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag blev både glad och fruktansvärt rädd med tanke på vad det innebär. Jag ville självklart behålla honom men kände ändå att jag inte var mogen för det. Jag och Simon bestämde oss för att jag skulle göra abort, de var bäst för oss alla 3. Simon jobbade bara halvtid och jag var bara en vikare. Jag ringde och fick en tid på ungdomsmottagningen.
 
Vi pratade länge jag och barnmorskan och vi gjorde även ett test till där för att vara säker, som också visade på att jag hade ett barn i min mage. Hon räknade på när jag hade haft min sista mens och sa då att det var för tidigt för att göra abort och att jag måste vänta ca 2 veckor till. Jag trodde inte att det var sant. Efter 2 veckor skulle hans hjärta ha börjat slå och han skulle ha vuxit lite mer. Jag klarade inte av tanken av att låta han växa i min mage för att sedan ta bort honom. Vi bestämde oss efter någon vecka att behålla honom. 
 
Veckorna gick och jag fick tid för inskrivning. Jag kände mig verkligen redo att bli mamma. 
Jag mådde lite dåligt ifrån början men det var mest på morgonen. Jag fick tid för ultraljud och gick med jämna mellanrum och tog blodtryck och blodvärde. Allting var perfekt. Jag kände på mig rätt tidigt att det var en pojke. Jag köpte ett angelsound för att jag verkligen inte kunde vänta till ultraljudet för att förstå att det verkligen låg ett litet barn i min mage. 
 
Den 30 Oktober så åkte jag och Simon på ultraljud. Allting såg så fint ut och han var "normal stor". Vi var så lyckliga. Jag frågade om det var en pojke eftersom jag trodde det. Hon visade mig någonting som "stack upp" som hon sa. Vår lilla pojke, jag kunde inte tro att det var sant än fast jag var säker på att det var en pojke jag väntade.
 
Tiden gick och jag mådde verkligen superbra. Jag jobbade som om jag aldrig gjort någonting annat. Efter ett tag började jag gå upp mycket i vikt, men jag tänkte inte så mycket på det eftersom jag åt mer än vad jag egentligen borde. Det är verkligen dumt att skylla på att man äter för 2, då man egentligen inte behöver det. 
 
Den 9 Januari så fick Simons bror och hans sambo den vackraste prinsessan ni bara kan tänka er. Jag var så lycklig att allting hade gått bra och hoppades på att tiden nu skulle gå ännu fortare tills jag fick träffa mitt eget barn. 
 
Jag hade ett besök hos bm någon vecka senare. Hon tog blodtrycket som vanligt. Jag märkte rätt fort att det var någonting som var fel. Hon verkade stressad och gick och hämtade en annan blodtrycksapparat. Mitt blodtryck hade gått upp ganska mycket högre än vad jag brukar ha. Hon frågade om jag kunde gå och kissa, så jag gjorde det,1 + på protein i urinet. Hon blev orolig och sa att jag kunde ha fått havandeskapsförgiftning. Man hade ju hört talas om det men jag förstod ju aldrig riktigt vad det var, så jag frågade. Hon var så upp i gasen så hon rabblade bara någonting om att ta ut barnet tidigare. Hon ville att jag skulle komma dit dagen efter, jag fick med ett rör hem som jag skulle kissa i och lämna in. 
 
Jag blev ju självklart väldigt rädd. Jag ringde till Simon och skrek i telefonen för jag trodde ju verkligen att dom skulle ta ut bebisen typ dagen efter.
 
Jag var på koll kanske 3 gånger efter de där, mitt blodtryck blev högre och proteinet blev också högre. Hon ringde till specialistmödravården, och dom ville att jag skulle komma dit. 
 
Dom testade allt möjligt där, det var ctg, blodprover, urinprov och blodtryck. Jag hade fått havandeskapsförgiftning, men inte av den "allvarligare" graden om man säger så. Jag fick utskrivet trandate för blodtrycket och jag fick samla urin och komma tillbaka dagen efter. 
 
Jag fick göra ett ultraljud där dom mätte fostervatten, lyssnade på flödet i navelsträngen och mätte Mille. Dom sa att han var liten, dom gissade på 1500-1700gram, vilket var -27% undervikt. Jag fick panik. Jag blev inlagd på sjukhuset den 31 Januari, eftersom mitt blodtryck inte blev bättre av medicinen trots att dom höjde den.
Det var som att sitta inlåst i ett fängelse. Jag skulle helst inte röra mig så mycket och bara vila. Jag hade tur som fick ha Simon där med mig, 5 dagar senare blev jag utskriven men jag skulle ändå vara på kontroll på specmödravården. 
 
Den 6 Februari så åkte jag på ytterligare ett ultraljud. Läkaren som gjorde det sa bara till mig :- Du blir inlagd imorgon och kommer att få ligga inne tills bebisen har kommit. Han kollade tappen och jag fick gå och prata med Eva, barnmorskan. 
 
Jag hade panik. Jag frågade om jag skulle ta med mig alla barnkläder och sånt också. Hon sa till mig att jag nog borde söka prematurkläder. Jag frågade även om det var 3 dagar tills bebisen skulle komma eller 3 veckor och fick som svar att det nog skulle ske under helgen.
 
Samma kväll så började jag blöda. Jag ringde in till förlossningen och sa att läkaren hade kollat tappen på mig och dom sa: - Jaha, det är du som ska sättas igång imorgon. Men att det inte var någon fara att jag blödde, men att jag skulle höra av mig igen om det började blöda mer. Jag packade klart allting och gick och la mig eftersom jag skulle vara där kl 7.30 dagen efter.
 
Den 7 Februari skjutsade Simon mig till sjukhuset. Jag bar upp alla saker och sa att jag skulle ringa till honom om det verkligen var dags idag, för då skulle han komma.
Jag mötte en barnmorska inne där som sa: - Jaha, känns det spännande nu då? :)
 
Jag blev livrädd. Jag tänkte bara att är det nu det händer. Dom satte CTG på mig och vi pratade. Sen kom hon in och pratade om igångsättningen och jag frågade: - Så det ska bli idag?
- Ja har inte läkaren sagt det till dig? Svarade hon. Nä sa jag. 
 
Hon skulle gå och prata med läkaren och sen komma tillbaka.
Jag var så jävla trött, så jag la mig på sängen och somnade. Läkaren kom in och förklarade för mig att jag ctgn såg bra ut och att jag skulle få åka hem eftersom dom ville ha bebisen kvar så länge som möjligt (jag var i vecka 34+2 då). Jag åkte hem. Jag grät och var helt förstörd. Jag kände mig lurad av läkaren som gjorde ultraljudet, varför fick jag inte vara kvar på sjukhuset iallafall. Jag skämdes att gå ner med alla väskor igen. 
Jag hade ju förberett mig på att jag skulle bli mamma samma dag. 
 
Jag minns inte riktigt vad som hände den dagen eftersom jag var som i en dimma.