Jag vaknade på morgonen den 8 Februari av att jag var så himla kissnödig, satte mig på toa och hörde bara hur det plaskade, de kändes precis som att jag hade diarre fast från det andra hålet om man säger så. Det var fullt av blod i toaletten och stora koagler. Jag ropade på Simon som fortfarande låg och sov, han kom och jag visade honom. Han var så yrvaken så han visste nog inte vad de var, och tog det inte så allvarligt. Jag ringde först till mamma och berättade, hon tyckte att jag skulle ringa in till förlossningen och prata med dom så jag gjorde det, men det var upptaget, så då ringde jag till Therese som också tyckte jag skulle ringa. Andra gången jag ringde så svarade dom och tyckte att jag skulle komma in på undersökning, fast det lät inte som att det var så bråttom.
Simon hade gått och lagt sig igen. Jag sa åt han att han fick kliva upp eftersom vi skulle åka in. Jag kände mig så ofräsch så jag tog en dusch och klädde på mig rena kläder, sa åt Simon att packa ner sakerna igen för säkerhetsskull, men troligtvis så skulle vi få åka hem igen. Vi var så hungriga så vi bestämde oss för att åka och köpa en korv på Statiol först innan vi for på sjukhuset, men de blev bortglömt. Jag hann nog aldrig tänka att de var någonting farligt, men de kändes ju konstigt eftersom jag inte hade känt att det sparkat någonting och de gjorde de ju alltid på morgonen.
Vi parkerade på sjukhuset och när jag går in genom entren så kände jag att de kom mer blod, så jag fick gå med benen ihop och sen in på toaletten på entreplan, de sprutade blod ur mig och de kom en koagel stor som ett cigarettpaket ungefär, jag tänkte bara att jag nog aldrig kommer ta mig upp utan att de har runnit blod efter hela golvet.
Direkt när vi kom in på förlossningen så möttes vi av Linda, barnmorskan. Vi fick komma in på ett rum och jag fick visa blodet jag hade i trosskyddet. Jag fick ta på mig ett par snygga nättrosor och en stor binda och lägga mig på sängen. Hon kopplade på CTG och sa att hon skulle ringa till läkaren. Jag och Simon satt bara och pratade medans vi väntade och Linda kom in emellanåt.
Linda och läkaren hade stått utanför och kollat på min ctgkurva och sett att det var någonting som inte stämde, men dom sa aldrig nånting om det när dom kom in på rummet. Läkaren pratade med mig och frågade massa saker som jag inte kommer ihåg nu. Jag kände bara att jag blev kallsvettig och jag kunde inte svara på det han sa, jag sa till att jag började må illa och jag fick en kräkpåse och en blöt handduk på pannan, fick direkt efter en ordentlig kväljning. Då försvann fosterljudena. Linda sa åt mig att jag skulle vända mig på vänster sida, men fosterljudena registrerades fortfarande inte på ctgn. Jag hörde hur Linda, väldigt oroligt sa - Malek, jag tror att det här är fosterljudena. Hon såg ju trots allt min puls så hon hörde att det inte var mina. Jag hann säga - De där låter inte så bra. Sen kände jag hur det började rinna blod igen och jag sa till. Läkaren sa bara - Det blir snitt. Och Linda frågade om det var urakut och det var det.
Hon larmade på knappen och in kom det 3 stycken barnmorsker. En ställde upp dörren och först då förstod jag vad som höll på att hända. Mitt i all hast så sa läkaren - Jag tror att din placenta har lossnat.
Dom försökte styra ut mig men jag satt fast i ctg-apparaten, dom slet lös allting som satt på mig och sprang iväg med mig. Jag fick panik och kollade alltid efter vars Simon var. Vi sprang ut och väntade på hissarna. Dom var stressade, jag förstod att det var allvarligt då. Vi sprang in i en hiss och dom tryckte på knapparna. Först så kom vi på fel våning, dom blev än mer stressade. Jag hade enligt barnmorskan frågat om det skulle göra ont, men hon förklarade för mig att jag skulle bli sövd. Va skönt hade jag svarat.
Vi kom ner på våning 3 och sprang in till operationen. Dörren in mot slussen var låst och dom drog i snöret i taket men det hände ingenting. En barnmorska som var med höll nästan på att sparka in dörren. Dom fick dra ett kort i någon apparat och först då öppnades dörren. Dom sprang mot dörren in till operationssalen och Simon fick vänta i slussen. Jag möttes upp av 5-6 grönklädda människor. En klippte sönder min tröja påväg in, dom lyfte över mig på en annan säng. Dom höll fast båda mina armar och stack mig, en höll i mitt huvud och någon klippte sönder mina trosor, rengjorde magen och la på en grön duk över mig. Jag hann skrika att jag fortfarande var vaken eftersom jag trodde att dom skulle snitta mig då.
Dom hade panik inne där för att läkaren aldrig kom. Dom kunde inte söva mig förns han hade kommit in.
Det var dom längsta minuterna i mitt liv. Det sista jag hörde var - Såhär ska det inte behöva gå till på ett akutsnitt. Jag hann bara tänka att nu dör vi båda två. Läkaren kom, jag fick masken över munnen och näsan. Det smakade äckligt, jag räknade till 4, sen sov jag.
11.29 larmade dom från förlossningen på urakutsnitt och 11.40 hade jag blivit mamma, utan att jag visste om det.
Jag vaknade på IVA och blev gratulerade av sköterskerna där. Levde han? Var det en pojke? Vad vägde han?
Han var vid liv, en liten pojke på 2150g var född. Han låg uppe på barnavdelningen.
Linda kom in, hon frågade om jag ville att Simon skulle komma jag svarade att jag ville det, men förstod inte varför han inte redan var där. Jag hade så jävla ont i magen, de värkte och jag kunde inte röra mig. Jag var törstig dessutom. Det kändes som flera timmar innan Simon kom ner. Han var alldeles rödgråten. Jag fick se bilder på Mille och Simon förklarade vad som hänt och vad dom hade gjort, men att allt var okej. Jag var nog ganska chockad, jag grät inte ens. Jag var rätt flummig också. Simon fick visa bilderna på honom flera gånger eftersom jag aldrig kunde komma ihåg hur han såg ut. Han var det vackraste jag hade sett. Jag ville bara dit. Jag fick tillbaka min telefon som jag lämnade till Simon, jag hade fått ett par sms och svarade på dom. Simon var hungrig, så han ringde till Therese som for och köpte mat till honom. Han skulle bara gå och äta, men han kom aldrig tillbaka. Dom berättade för mig att min placenta satt i en liten liten kant och att jag hade tur som kom in i rätt tid.
Jag passade på att ringa runt till alla jag kände. Det kom nog som en chock för vissa. Jag skulle ju inte ha förns om 6 veckor. Att få prata med mamma och Therese var nog det bästa, dom personerna som är viktigast för mig.
