Att gå igenom ett urakut kejsarsnitt var för mig en fruktansvärd upplevelse. För mig så blev allting väldigt bråttom då Milles hjärtljud försvann. Det tog 11 minuter från att dom larmade uppe på BB tills att dom plockat ut Mille.
Då jag vaknade efter mitt snitt så visste jag ingenting. Jag visste inte om han levde eller vad som hänt. Men jag fick ju snabbt reda på det utav sköterskerna som jobbade där. Jag fick inte träffa Mille förns kl 18 på kvällen och han är född 11.40, än fast jag mådde hur bra som helst så hade dom inte tid att styra upp mig.
Simon var väldigt rörd av allting medans jag var iskall och kände ingenting. Jag kände mig snuvad på min egen förlossning. Jag hann inte med då allting gick så fort. Några dagar efter han föddes så kunde jag för första gången gråta, en barnmorska försökte förklara för mig hur allvarligt det var och hur nära det var att han skulle ha dött.
Självklart är jag oerhört tacksam över att han lever och allting gick bra, men någonstans så har man ändå en bild av hur det skulle bli. En helt vanlig förlossning och bebisen upp på bröstet, men det blev inte så. Man vill ha en sån där mysig berättelse om hur allting gick till, inte en berättelse där det hade kunnat gå fruktansvärt fel.
Jag mådde väldigt dåligt efter han föddes och kunde inte riktigt ta till mig honom, jag trodde inte att han var min utan trodde dom hade bytt ut honom. Eftersom jag inte fick se honom då han kom ut så visste jag ju inte om han kom från min mage.
Jag fick prata med en psykolog uppe på sjukhuset under tiden vi bodde där. Det var skönt men de kändes ändå inte riktigt bra. Jag hade väldigt många funderingar om hur allt gick till och varför, än fast jag fick prata med både läkare och barnmorsker så förstod jag inte ändå, var det mitt fel?
Men från allt det hemska tills hur det är idag, så har jag en fantastisk son, som växer för fullt, äter som han ska och mår fruktansvärt bra.
Jag är tacksam för att få ha honom hos mig varenda dag och att han lever.
